Ett par skridskor

Föremålet är från Vänermuseets samlingar och är ett par skridskor. Skridskornas ägare var Axel Rudenschöld. Han föddes 1829 i Otterstad, gjorde militär karriär till överste vid Bohus regemente och arrenderade Leckö kungsgård 1895 – 1913. Axel Rudenschöld var gift med Sara Euphrosyne Gunilla, Gunnar Wennerbergs yngre syster.

Jag som valt ut föremålet heter Ida Billvén och är chef för museet. Där jag växte upp i småländska Uppvidinge ligger sjöarna tätt. Om vintrarna lockade sjungande isar till åkning. Ryggsäckar packades med fika och skridskor drogs på. Jag minns dagar med blå himmel och blankis, känslan av att flyga fram över sjön, och se bottnen genom en glasklar yta. En drömlik upplevelse som gav mersmak. Nu bor jag sedan länge vid Vänern och har just i år tagit upp åkandet på sjöis igen.
Genom åren har jag mött många barn och unga på Vänermuseet och under skolbesök. Det är något alldeles speciellt att få dela en stund med någon som är hyfsat ny i världen, och tillsammans fundera över människors liv genom tiderna. Världen växer och får perspektiv. Gamla saker kan få människor från äldre tider att komma nära. Vissa saker används inte alls idag, andra har funnits i årtusenden. Ofta har samtalet börjat kring ett slipat ben. Det var gamla tiders skridsko! Det vet vi genom texter, målningar och en hel massa arkeologiska fynd. Från minst vendeltid fram till medeltid (i någon mån ända in på 1800-talet) åkte man på dessa så kallade isläggar. De gjordes av mellanfots-benet av en häst, ko, älg eller hjort. Då visste man att ta tillvara! För att kunna åka fortare smörjde man dem med svinister – grisfett alltså. Ca 8 km/h kan man ha åkt, visar finländsk forskning. Men det gick ju inte att göra skär i isen, man fick skjuta sig fram med en stav.

På 1500-talet började man göra skridskor av järn. De gjordes fortfarande hemma i byn, med bysmedens hjälp att smida skenan. Skridskon användes tills den slets ut och järnet återanvändes. Den har ett fotstöd av trä och spänns fast på en känga med en rem. Nu fick man förstås mycket högre fart – det börjar likna vår tids åkning. Seden kom från Holland, där skridskoåkning på kanaler och tillfrusna valldammar var vanligt både för att ta sig fram och för nöjes skull.

Vid 1800-talets mitt började skridskor tillverkas i fabriker. De gjordes helt i metall, av svenska råvaror, var ställbara efter skostorlek och hållbara för flera generationer. Så tog skridskoåkningen fart på allvar. Runt förra sekelskiftet samlades folket i Stockholm på Nybrovikens skridskobana och åkte runt en nyuppförd musikpaviljong– somliga i rock och plommonstop, andra i tidens skridskodräkter. Inte var vi sämre i Lidköping inte! Här tändes facklor och marschaller vid Lidan, varm punsch och toddy serverades och så åkte man skridskor till marschmusik eller wienervals som spelades från sköljflottarna. Skridskofesterna ordnades av scouterna och var mäkta populära. Barn och vuxna trivdes och hade roligt ihop. Glädjande nog har vi ju under nya former sett detta återuppstå på torgets isbana! Och under flera år i arenan på juldagen. För att bara helt marginellt nämna skridskoåkningens betydelse för Lidköping…

Publicerat av duva